Med nöd, näppe och två chokladbollar

Det var söndag kväll och termometern visade 26,5 grader.
Efter en hel dag av glassande i den starka solen och mindre vettigt näringsintag bestämde mig för att testa springa 3 mil. Rekordlångt för mig. Naivt. Kanske hade jag drabbats av solsting?

I brist på energybars valde jag testa tipset om chokladbollar istället. Packade ner ett par stycken tillsammans med en kylklamp och fyllde vätskesystemet med 1,5liter energidryck. Packade även ner lite varma kläder ifall jag skulle bryta benen och behöva övervintra i skogen. Packningen uppgick till totalt 4 kg inkl. vattensystem vid start. Grosvadsskogen utanför Finspång med kuperad, härlig terräng utgjorde banan för dagen.






Inledningsvis var magkänslan; det här kan gå!
Snart insåg jag; detta kommer inte bli kul.
Strax senare; det här går aldrig.

Efter 14 kilometer och två chockladbollar (som förövrigt var sjukt osmidiga att handskas med) var jag helt slut. Slut som artist. Jag stannade av och gick uppskattningsvis 500 meter innan jag bestämde mig för att springa dryga 5 km till och avsluta. Så fick det bli.

Misson failed. Jag tog mig med nöd, näppe och två chokladbollar runt 2 mil denna dag, 1 mil kort. Vad lärde jag mig av detta? Att jag är en idiot. Solsting och chokladbollar hjälper mig inte fram till några distansrekord.

/Mathias